Imorse när jag vaknade var jag alldeles kletig i mitt öga.
Härlig start på veckan med eventuellt ögonfluss.
Förbannat. Jag vill inte känna mig ful i mina glasögon en vecka till.
Varför händer allt mig? Varför?

Tog en promenad med jossi runt sex och sedan kollade vi på ensam mamma söker,
samtidigt som jag och jocke försökte bestämma dag för att byta tillbaka grejor.
Komiskt.

Fredag. Det var ju inte bara dåligt.
Lite suddigt mest hela tiden.
Men definitivt inte genomdåligt.

Tyson är i stockholm och kommer aldrig mer bo här hos oss.
Det är så ledsamt.
Och jag kan inte förstå varför allt jämt ska hända på samma gång.

Igår var jag en alkoholiserad bambi på hal is.
Jag betedde mig som ett fruktansvärt ex,
jag sa fel saker till fel människor och var bara alldeles för mycket.

Både jessica och sofie fick i sig för mycket utav det goda,
vilket tydligen jag också lyckades med.
Men jag hade föredragit att även jag sitta med huvudet i toan,
än att vara som jag var.

Förlåt. Förlåtförlåtförlåt. Jag har tappat mig själv.
Jenny kom hem. Malin åk inte.

I början av veckan beställde jag hem ett par skor.
Igår köpte jag en shortsdress.
Idag införskaffade jag mig en ny skjorta.
VARFÖR RUINERAR JAG MIG SJÄLV?

Idag har det verkligen varit ett helvete att ta sig upp ur sängen.
Jävla sår på hornhinnan och jävla förkylning som kommer krypandes.

Städar undan lite kläder såhär på kvällskvisten.
Mina shorts luktar sen fredags vin och killparfym.

Min fråga: Sprayar desperata killar alltså parfym på deras skrev?
Rent spontant kan jag ju känna att.... nja.
Och att det för dom kan vara läge för ett taktikbyte.

Här har ni en bild på mig och en av världens bästa tjejer.
När vi är sådär lagomt glada i hatten. Såklart.

Jag och jenny pratar flera gånger om dagen fastän vi lever olika liv i olika tidszoner.
Hon är så fin, hela vägen in till själen, och hon förtjänar det allra bästa.
Jag saknar dig och jag saknar oss.

Hittade typ världens härligaste bild när jag klickade igenom min gamla bilddagbok,
här har ni emil och sofie i deras essen.

Kollar igenom bilder ifrån bilddagboken, känner mig nostalgisk.
Och deprimerad. Fan vad mitt knä förstörde mitt liv ändå.

Här är en fin bild tagen tre veckor efter att mitt korsband gick av.
Jag hade fortfarande blåmärken och skrubbsår efter handbollsträningar.
Man kunde nästan skymta min högra knäskål.

Tänkte ta mig lite yoghurt med flingor.
Tappade ut skålen mitt på golvet.
Nu ger jag upp.

Avrundar en ändå övervägande bra helg framför tvn inlindad i min boomfilt.
Idag har jag dock bara känt mig nere. Allt känns ovanligt tungt den här söndagen.
Och jag har tänkt alldeles för mycket på allt möjligt man inte borde fundera över.

Hur kommer det sig att det passar sig att vara godhjärtad nu?
Att medvetet avstå från något för någon annans skull?
Det är nästan så att jag föredragit dig som ditt idiotiska du, för jag orkar inte.
Jag ville att du skulle vara medmänsklig tillsammans med mig.

Och jag känner mig så jävla dum och jag är ledsen för att jag förstorar grejer på fyllan.
Men jag antar sån är väl jag.
En liten tjej med ett stort samvete som växer i samband med promillehalten.
Mitt nyktra jag har iallafall gett mitt berusade jag en spark på smalbenet.

Sen, det här med övik. Kan inte bara alla låta saker och ting vara.
Bara inte bry sig så mycket. Skitsnack kommer man väl aldrig ifrån,
men man måste inte dyka ner i varje nys man hör om en nyhet.

Teorijävel.

Idag har jag promenerat och pluggat teori. 
Imorgon kommer min fina julia på besök. Det kommer bli så bra!

Jag är så jävla arg, irriterad och besviken.
Och just nu är du inte värd mer än ett brev bestående av slarvskrivna svordomar i versaler.

Har fått höra "du måste vara stark", men vet ni vad?
Det är inte vad jag är.

Jag är livrädd.
Jag är ensam.
Jag är vilsen.
Jag är jag.

Jag vill bara gråta, kippa efter andan. Jag vill ha ont in till själen.
Jag vill känna så som det ska kännas när man plötsligt är alldeles ensam.
Jag vill vara sådär mänskligt ledsen man faktiskt får vara. Jag vill det.

Idag har jag pratat med två andra som precis som jag blivit singular.
Och med en som står med ett hjärta i handen som är för tungt att bära.
Tre personer som vet hur det på olika sätt kan kännas.

Jag kan inte sluta tycka att det är konstigt med kärlek.
Ungdomlig kärlek. Kan det ens vara på riktigt?
Och jag kan inte sluta tycka att det är så jävla jobbigt att vara ung.

Jag önskar att olivia bodde i örnsköldsvik jämt.
Och att jenny kommer hem till sverige snart.
Det vore något.

Igår lagade jag och jessica trerätters. Sådär på en onsdag.
Det blev så otroligt gott och jag åt så jag nästan avled.
Vi ska försöka införa en gomiddag varje månad. Det tycker jag är bra.

Just nu passar på att plugga teori innan grabbarna grus kommer hit.
Och tycker att malin också bordevara påväg till örnsköldsvik.

På torsdag kommer dessa två grabbar på besök tills fredag, succé!

Jag har bara fantatiskt bra saker att se fram emot varje dag resten utav den här veckan.
Att livet ens kan vara så fint ibland.

Igår bakade jag och jessica bullar och gosade med hennes nya kisseunge.
Så jävla söt är han. Bosse. Nästa gång tar jag nog med honom hem.
Han är dock inte någon kamerakisse så jag fick ingen ingen riktig bild på honom,
men ändå, titta vad liten han är!! Pyttesvansen! Sex veckor och sötast i världen!

Här är typ världens bästa bild på mig och min husknutskompis jesper.
Bilden är tagen under världens roligaste promenad hem i dimman,
med världens bästa malin och gustav. Å vad jag saknar volontärtiden ibland.

Imorse vaknade jag upp ur en mardröm till en fredag med ruskigt väder.
Ikväll blir det vin.

Idag har jag promenerat i solen och gått till körskolan med en klump i magen.
En dag i taget. Mår fortfarande ovanligt fint.

Jag fick höra om helgen.
Önskar att jag kunde hjälpa dig.
Men det är inte min plats längre.

Det är konstigt att jag inte känner mig ledsen trots att det så nyligt tog slut.
Det är konstigt att jag hellre vill kolla åt någon annans håll.
Det är konstigt att jag "bara vill leva", när jag inte riktigt vet hur man gör.

Jag undrar om jag verkligen kan må bra som jag ändå gör,
eller om det är mitt undermedvetna som spelar kroppen ett spratt för att spara tårar.
Det värsta, eller bästa, är att jag faktiskt tror att det är så bra.

Fråga.
Det är nog svårt att själv se sig själv som singel. Hatar ordet singel.
Vi använder singular.
Det är svårt att se sig själv som singular, men det verkar vara svårare för andra.
Hur lång tid tar det innan de ser mig som singular?
Som en individ? Och inte som en del av en tvåsamhet?

Det är bara jag nu. Det finns bara isabelle. Stäng inte ut mig för det.