Jag är så jävla arg, irriterad och besviken.
Och just nu är du inte värd mer än ett brev bestående av slarvskrivna svordomar i versaler.

Har fått höra "du måste vara stark", men vet ni vad?
Det är inte vad jag är.

Jag är livrädd.
Jag är ensam.
Jag är vilsen.
Jag är jag.

Jag vill bara gråta, kippa efter andan. Jag vill ha ont in till själen.
Jag vill känna så som det ska kännas när man plötsligt är alldeles ensam.
Jag vill vara sådär mänskligt ledsen man faktiskt får vara. Jag vill det.