I veckan har jag tagit körkort. Det viktigaste. Och jag har sökt jobb. Flera.

Jag har saknat, sagt au revoir. Jag har älskat och jag har levt.

På slutet har jag glömt vem jag var och hur jag fungerar i mitt organiserade kaos.

Förvånas över hur tillfällen kan tillfredsställa mer än löften.

Löften är trots allt bara ord. Ord som lika lätt som de kan sägas, kan raseras.

Ibland undrar jag om jag någonsin igen kommer kunna lita på någon helhjärtat igen.

Jag saknar malin som alltid kan göra mig glad och jag saknar jenny som är precis som jag.

Förutom att det ibland känns lite jobbigt att vakna upp och känna saknad är det mesta fint.
Och jag är åtminstone näst intill lycklig. Vilket är fantastiskt.

Det är bara det att jag känner mig så fasligt liten ibland. Liten och vilsen.

Och kanske är det så att hjärtat i min kropp är för stort för en liten tjej på 162 centimeter.