Jag och mina sömnproblem som aldrig tycks vilja försvinna.
Om nätterna såhär när allt brukar kännas diffust funderar och överanalyserar jag,
men just nu finns det ovanligtvis inte någonting alls värt att grubbla över.

Stirrar upp i taket och överväger på fullt allvar att räkna får.
Visserligen är det rätt skönt att inte ha något att gräva ner mig i om nätterna,
men samtidigt lite obehagligt. Konstigt.

Livet är livet, det är som det är och det blir vad man gör det till.
Att våga falla och knappt orka bry sig om det är någon fångar en.