idag vill jag bara kura ihop mig, blunda hårt och hoppas att ingen ser mig.

kan någon snälla låsa in mig,
eller skicka mig till någon annan världsdel för en vecka eller två.
patetiskt snack, eller hur? men sån är jag. patetisk.

har kommit till en punkt,
där jag inte riktigt känner mig själv längre.
vem är jag egentligen?

nej, här behövs en b-b-big change.
finns liskom inga plus tecken med att förstöra för mig själv och alla andra.
en stor förändrig för allas bästa, det ska jag nog kunna ordna,
på ett eller annat sätt.

känns som att jag skulle kunna sitta här en timme och skriva om allt som jag tycker känns jobbigt,
men det tänker jag inte göra.
ingen skulle vilja läsa det, och jag vill nog inte skriva ner det heller.
dessutom skulle det bara bli en stor
"åh, hon vill bara att alla ska tycka synd om henne" -soppa,
vilket det verkligen inte är. jag letar inte efter nåns sympati.
skulle inte ens kunna känna sympati för mig själv om jag ska vara ärlig,
för det är ingen annan än jag som har satt mig i det här trasslet.

herregud, nu måste jag rycka upp mig.
hejdå gamla isabelle, hej nya isabelle!
nu är det sommarlov,
så jag säger adjöss till all onödig dramatik.

ska bara städa upp röran först, vare sig jag egentligen vill eller inte..