Jag älskar hösten. Den fina delen av hösten. Det är vackert med alla färggranna löv på träden och luften är frisk, härlig att andas in. Men rätt snart tar den där fina hösten slut. Då börjar den fula. Den då träden blir nakna, kala. Luften som var frisk och härlig börjar bli sådär kall och rå så att det nästan gör lite ont om man råkar andas in för mycket luft om kvällarna. Allt blir mörkt. Den fula hösten ligger så fasligt nära vår sista årstid också. Vintern.

Kyla. När det är riktigt kallt är det nästan omöjligt hur man än gör att inte råka ta så pass djupa andetag att 30 grader celsius tränger ner genom lungorna och gör ont. (Speciellt om man äter halstabletter för att den förbannade vintern gjort en förkyld igen, eller om man bara tuggar på ett minttuggummi.) Man måste ju andas även fast det är kallt och vinter liksom. Också snön. Nej, jag vill nog inte ha någon riktig vinter i år. Lite snö kring jul möjligtvis, men sedan räcker det.

Hellre vill jag nog kanske befinna mig någon annan stans där det är plusgrader. Där man kan gå i shorts med halvbruna ben och bara släppa alltihop för ett tag. Trycka på pausknappen för det verkliga livet och trycka på play när luften hemma i sverige är behaglig nog att andas in igen. För att om jag ska vara helt ärligt har inte en enda vinter varit mig till lags sedan jag var fjorton. Fjorton år och helt ovetandes om att jag spelade min sista handbollssäsong någonsin.

Det gör fortfarande ont i mig när jag tänker på hur mycket jag har gått miste om. Den delen som av mitt liv som jag använde för att tänka klart, för att sortera mina känslor, få ut mina aggressioner om jag var arg eller dela min glädje med om jag glad, den bara dog. Avled. Eller så blev den kanske bara kidnappad och inte ännu återfunnen? För någonstans måste det väl finnas något för mig att göra för att kanalisera allt som händer i mitt liv, som jag kunde förut. Det måste det göra.