Förresten, det kanske är ett nytt år jag behöver? Jag tror på det. Och hur passande är det inte egentligen på en skala 1-10 att jag redan under den första veckan kommer att få träffa min allra bästa malin? Jag längtar så himla mycket efter henne. Världens härligaste är hon.

Kom precis hem ifrån världens längsta arbetsdag. Jag har hostat, kämpat med att få ut ljud när jag kommunicerat med kunder och mitt knä har låst sig kombinerat med att göra ont konstant hela dagen.

Jag hade som glömt hur det känns när det gör ont både på utsidan och insidan. När det blir sådär alldeles för mycket. Minns att det var lättare att andas igen då det smärtade så pass att tårkanalerna blev överfyllda och tömde sig själva, men hur man kommer ifrån att känna sig tom och ihålig, det har jag glömt. Hur fyller man upp sig själv igen? Jag ska sova en stund och hoppas att jag vaknar på rätt sida. Sedan ska jag vara med cro, det blir nog bra.

Nej, nu blev det lite för mycket igen. Jag vet nog inte riktigt vart jag har mig själv längre. Det gör mig lite rädd. Och förbannad. För jag orkar inte. Jag orkar inte, jag har inte tid och jag vill inte.

Imorgon har det gått en vecka sedan min röst försvann och jag har börjat undra om jag någonsin kommer att få tillbaka den. Jag är less på att ha en röst som snarare passar en whiskeydrickande åttioårig tant som rökt sedan den dagen hon föddes, än en tjej på 20 år som aldrig tänt en cigg i hela sitt liv. Och det vore rätt skönt att kunna kommunicera med människor normalt igen utan att få hostattacker och andnöd efter en mening.

Idag har jag varit med min emson som är hemma i övik under jul och det var ungefär hur fint som helst även fast jag saknar röst och har ett knä som knappt fyller någon annan funktion än att göra ont för tillfället.

Just nu är det bingolottos uppesittarkväll med familjen som gäller och imorgon är det julafton. Har inte riktigt förstått det än, men det känns mysigt och kanske att julkänslorna faller på plats imorgon.

Jag är full och fundersam. Det blir lätt så när andra fulla människor printrar in saker bakom hjärnbalken på en. Imorgon hoppas jag på att jag är glad och att jag har fått min röst tillbaka. Annars känns det här bara jobbigt ju.

Det går inte att svara på frågor man själv inte vet svaret på. Frågor som saknar facit. Livet alltså. Man är glad och man är ledsen. Ibland har man en klump i magen, ibland känns det varmt och mjukt som bomull där i. En del dagar funderar man för mycket, andra dagar ägnar man inte en tanke åt någonting alls. Nu för tiden pendlar jag ganska friskt mellan trygghet och panik, men det är väl så det blir när man står still och rör sig milssteg framåt på samma gång. Och att allt alltid händer samtidigt, det är väl en sån sak man aldrig kommer ifrån.

Godnatt.

Igår blev det för mycket. För mycket och för många. För mycket alkohol, för mycket oro, för många värkande hjärtan, för många skärande ord. Ont i andra och ont, ont, ont i mig. Från alla håll och kanter, ont.

Idag är jag bakis. Bakis och sådär allmänt nere man bara är ibland. Som att jag vaknade upp i fel säng med en ångest tryckandes över bröstet, fastän jag vaknade både hemma och ångestfri.

Idag är det den trettonde december, jag sitter inkurad i en filt framför tvn och tittar på luciatåget som visas på svt. Så himla mysigt.

Pratade med jossi tills för en stund sedan, gick från att vara sömnig till hur pigg som helst. Nu lyssnar jag på vera vinter och -hör och häpna- dricker en kopp te. Jag som inte ens tycker om te egentligen. Men vad gör man inte för att hela något som känns som en sprucken hals.

Imorgon ska jag gå på stan med två fina vänner och tvinga mig själv att prova jeans. Det västa som finns i hela världen näst efter fötter. Har jag förresten sagt att mina favoritjeans sprack för ett tag sedan? Det gjorde dom iallafall. En decimeter rätt över röven. Att jag insåg detta när jag var på stan bör också tilläggas.

I lördags var jonas hörnblad dj på harrys, en utav de som medverkade i tv-serien underbart är kort. Av någon anledning har jag alltid fascinerats av kortvuxna människor, de verkar vara så härliga. Och sen är ju allt som är litet gulligt. Hur som helst blev jag starstrucked av en dvärg och överlycklig när vi fick ta en bild med honom. Som ett barn på julafton gånger tusen ungefär.

Måste bara skriva att JÄVLAR vad bra att sverige lyckades ta igen underläget mot danmark, vända matchen och vinna. All ära till modo och elitserien men handboll är fan bäst.

Jag har dragit på mig min första förkylning för vintern. Ont i halsen och ont överallt. Det var väl själva fa-an.

Idag har jag varit med jessica och nu ligger jag i soffan med paddan som tv och kikar på handboll. Får lite ont i mitt handbollshjärta, jag vill ju också spela.

Skratt, gråt, vin, öl och redbullvodka. Hjärtan som dunkar, hjärtan som brister. Band som stärks, band som bryts. Nervositet för livet, vad som komma skall, hur man uppfattas. Allt spelar så stor roll. Ångest. En hjärtesorg för att någon man älskar har ont. När någon har så ont att det isar hela vägen in. In, in, in. Är det ens möjligt att någonsin kunna värma upp det dunkande organ som värker där inne? Att skratta och kunna hitta lycka mitt i sorgen. Du är inte ensam. Man behöver inte vara ensam. Det är fint med vänner, att få vara vän till någon kan vara det finaste som finns.

Vaknade runt åtta nere hos jessica, plumsade hem genom snön i converse, åt frukost framför julkalendern på tvn. Idag ska jag jobba, ikväll blir det vin.