Jag har aldrig någonsin önskat så mycket som nu att jag trodde på ett liv efter det här. Att själen är ett materia eller att änglar finns i himmelen. För det gör så ont att tänka att ett liv som inte fick levas som det skulle, aldrig får chansen att göra det igen.

 

Men hon gjorde allt hon kunde och hon kämpade tills dess att hon slöt ögonen och andades ut för sista gången.

 

Min fina, älskade mormor.

Ikväll blev jag bjuden på middag av min fina sandra. Bruden jag såg som "lillgrannen" tills dess att hon fick en son och skaffade sambo. Då blev hon så jävla mycket äldre än mig även fast hon är född ett år senare. Anyways, hade världens trevligaste kväll och tacktacktack för det! 

 

 

 

 

Att vakna är bland det värsta jag vet, för mig finns det inga goda mornar. Men då och då händer det att det faktiskt känns okej att slå upp ögonen till en ny dag, som idag till exempel. Och jag tänker börja den här dagen med en skål cheerios, en kopp kaffe, snus och vänner på netflix. 

Förhoppningsvis läker mina benflisor dom snodde ifrån min höft bra ihop med mitt knä. Ser allt ut som det ska vet jag inte riktigt när dom tänkt genomföra den andra operationen, men eftersom jag äntligen kirrat jobb tänker jag inte vara frånvarande i flera veckor om det är relativt snart. Operationen får vänta tills jag har tid med den. Jag har härdat så länge och offrat så mycket för mitt satans knä att det känns som ett skämt, och jag har inga problem med att hålla ut ett tag till. För jag vägrar riskera det enda riktigt bra som hänt mig på något som känns som en evighet. Vägrar. Punkt.

Igår hade jag världens bästa jävla lördag, och det är helt utan överdrift. Det rullade på när jag jobbade, jag var på mello (!!!!!!!), slirade förbi en awsome förfest, drog till olles och avslutade kvällen på harrys.

 

Här är en bild från igår på mig i mitt esse. En mellonörd på melodifestivalen, så jävla hemma alltså. Livet leker.

Istället har jag börjat med att sätta upp relevanta mål att uppnå för att jag ska komma närmre att känna mig lycklig. För jag kan fan helt ärligt inte minnas när jag senast bara kunde andas ut. Tömma lungorna på luft och inte ha något som ligger och trycker under bröstet.

Just nu fungerar jag som människa ungefär som de personer som hamnar i lyxfällan. De som får räkningar de inte kan betala och lägger dom på hög. I början öppnas kuverten med papper fyllda av sifferkombinationer man väntas ha, tills dess att medvetenheten om det man saknar känns för tung, och det blir lättare om man i framtiden lämnar kuverten av det man inte har i sin ägo förseglade. Inte för att man tror att man ska kunna förtränga bort det, bara för att det gör lite mindre ont att undgå se det man önskar att man hade kämpat hårdare för. Men det är ett värdelöst sätt att leva på, förr eller senare kommer det man sänkt sig själv med komma tillbaka som en käftsmäll och det verkar bara vara idiotiskt att vänta på det.

Så till en början tänker jag säga FUCKING GRATTIS TILL MIG SJÄLV FÖR JOBBET!!! och försöka njuta av det. För det var det första målet jag hade satt upp. Visserligen är det bara ett extrajobb men vafan, det är precis vad jag vill jobba med och det känns freakin' awsome.

Här är mina resterande närliggande mål:

Få en rullande lön. Komma igång med mitt sparande. Utnyttja min personalrabatt. Köra asmycket rehab och vanlig träning. Snusa mindre. Köpa schyssta dojor. Flytta hemifrån.